Minnesord till Helga Henschen 29 augusti 2002, av riksdagens talman Birgitta Dahl

Kära Helga! Kära Rebecca!

"Gode Gud förskona mig från ett lugnt liv!"

Så skrev Helga för länge sedan, som mycket ung, rebellisk pojkflicka, i sin dagbok.

Hon blev bönhörd, liksom den gången hennes älskade röda boll studsade ända upp i himlen och inte kom tillbaka.

Hon förblev intensivt levande och skapande in i det sista.

"Tant som är så gammal -
hur kan tant vara så glad?
- Jag lever, jag älskar, jag kämpar!"

"Jag vägrar att bli avtrubbad och fyrkantig
- jag vill vara mjuk, levande och
djävligt klar i bollen."

sa hon i ett par av sina uttrycksfulla tänkespråk. Och sådan var hon, allas vår av kärlek och glädje genomlysta Helga.

Min första bekantskap med Helga - och Rebecca - stiftade jag vid läsningen av hennes första bok "Dårarna sjunger om natten", som skildrar Helgas och Rebeccas äventyr på Korsika några år efter andra världskriget. Jag och min äldsta dotter var, när jag läste boken, ungefär lika gamla som Helga och Rebecca var när allt detta utspelade sig. Boken träffade mig, ensamstående mamma med återhållen äventyrslystnad och verkningslust, med full kraft. Kunde man vara sådan, leva så? Jag var överväldigad, betagen, upplyftad. Det var en inte helt ofarlig resa, det insåg jag. Men så lockande! När jag senare läste "Vägen till Rebella" förstod jag, att det var Sjungande Pilens älskade, "Leone Diavolo", som var ute på äventyr med sin själsliga tvilling och dotter.

Aldrig kunde jag föreställa mig att få träffa denna underbara människa och konstnär. Men det fick jag. Ödet ville att vi skulle bli vänner och kamrater i kampen för rättvisan och solidariteten, för kulturen och Vietnam, Laos och Kambodja. Min dotter Anna och Helga förenades i kampen i Broderskapsrörelsen. De allra flesta av oss lärde känna Helga i alla hennes egenskaper - som konstnär, som kämpande för de ideer hon trodde på i politiken, religionen, fredsrörelsen, befrielserörelserna. För henne hörde allt detta ihop. Hon kunde och ville inte skilja på dem. Hon använde sitt konstnärskap, sina ord och bilder, som vapen i kampen för godheten, som hon trodde på:

"Jag ser tillvaron som en kamp mellan mörker och ljus.
Det gäller att öka den lilla volym av ljus som finns i världen. Det
gäller att lägga till - och inte dra ifrån.
Vi måste återupprätta ord som: godhet, hederlighet, trofasthet, rättfärdighet...
Det är den goda handlingens människor som gör världen mindre skrämmande."

Det är sant att Helga, livet igenom, var en nyfiken äventyrerska - hon förblev Sjungande Pilens älskade. Men hon var också den hårt och tålmodigt arbetande konstnären och folkrörelsemedlemmen. Hon var hängiven, trofast och generös. Hon var sina vänners vän, som skrev tröstande, berömmande, uppmuntrande brev, när hon förstod att det behövdes. Och hon förstod - trådlöst, när andra inte förstod.

Vi gjorde en gång för snart trettio år sedan en resa till Vietnam och Laos för Vietnam kommittens räkning. Då var det ännu mer än ett år kvar till krigsslutet. Det vi fick se och uppleva var ofattbart, fruktansvärt - följderna av miljömordskrigen, av det elektroniska kriget tillämpat i full skala för första gången. Men vi mötte också de människor - medmänniskor - som med hjälp av sitt mod och sin kultur kunde upprätthålla den mänskliga värdigheten mitt i förödelsen.

När vi kom hem gjorde vi vårt yttersta för att berätta om den verklighet vi mött och mobilisera opinionen mot detta fruktansvärda krig. Helgas bidrag var den kända affischen till stöd för Vietnamhjälpen - den med den lille pojken som spelar flöjt sittande på en vattenbuffel. Temat är "Låt våra sånger överrösta bomberna" efter ett vietnamesiskt tänkespråk:

"Konsten är nödvändig för att hålla modet uppe"

"Om nätterna behöver vi musik och poesi för våra öron för att inte överröstas av bomkrevaderna. Om dagen behöver vi bilder för våra ögon för att inte förskräckas av förstörelsen."

Det här är ett fantastiskt exempel på hennes geniala uttryckskonst -
gestaltningsförmåga. I en till synes enkel bild samlar hon mängder av intryck och tankar och sätter människor i arbete för det goda alternativ som kan lysa upp mörkret.

Helga föddes en februarinatt med snöstorm år 1917 - det dramatiska år under första världkriget, då det rådde svält på sina håll i Sverige och spanska sjukan var på väg in, då revolutionen kunde ha inträffat också i vårt land, då flertalet ännu inte hade rösträtt men demokratin till slut segrade. Hennes liv kom att sträcka sig över detta århundrade, som kanske blev det värsta i mänsklighetens historia vad gäller krig och lidande, ondska och människors vederstygglighet mot varandra.

Helga levde med.

"Vad gör du med ditt liv? I denna vansinninga tillvaro?
.....
Bilder rusar förbi. Bländar, förblindar, förblandar.
Fasansfulla scener rusar förbi. Förödda landskap, plåga, tortyr,
brutalitet. Sönderbombade byggnader, flyende människor och djur, översvämningar,
jordbävningar, bränder. Enorma vågor på havet, kantrade båtar, drunknande.
.....
Det gäller att hålla balansen, balansen.
......
Vi måste hålla om varandra - hårt."

På den förtvivlade fråga hon ställer här svarade Helga Henschen genom sin oförtröttliga gärning som konstnär - kämpande partisan - medmänniska livet igenom. Hon uttryckte svaret i sin dikt "Brev till dig inför krigshotet i världen", april 1980, som vi använt som tröst och maning så många gånger:

"Vad ska vi säga till varann i de yttersta dagarna?
Vad ska jag säga till dig, älskade människa?
Att jag håller din hand så länge jag orkar - så länge jag lever.
Att vi måste kämpa tillsammans vi alla som tror och hoppas. Vi alla som tror på möjligheten av en bättre värld, där ingen behöver svälta och frysa, där ingen förtrycker den andra.
Maten räcker till för alla om den är rättvist fördelad. Så många gånger har det sagts. Så många har offrat sin frihet, sitt liv i kampen.
Vi här hemma som ingenting har att riskera, som ingenting har att förlora - bara att vinna.

Låt oss ödmjukt dra vårt strå till stacken och arbeta - var och en för sig och i gemenskap:
att genomskåda, genomsyra, genomborra den kompakta trögheten, liknöjdheten
och den förfärande kärlekslösheten.
Kampen ska vara vårt liv."

Kära Helga!

Vi alla som haft glädjen, nåden, att vara dina nära anhöriga och vänner, dina barn, som du ibland kallade oss, känner att vi fortfarande håller din hand och får kärlek, glädje, livsmod av dig. Du talar ännu till oss och våra barn och barnbarn genom dina ord och bilder. Du fortsätter att lysa upp vår väg!

Tack!